Då ha de sakta rest sig och smugit bort, först långsamt, men sedan med ilande hast.
Men tänk, tänk, om björnen inte hade funnit dem riktigt döda, utan bitit till ett tag, eller om han hade varit mycket hungrig och velat äta dem strax, eller om han hade sett dem, då de rört sig, och hade sprungit efter dem! O Gud!
En häxa är fasan. Hon sitter i skogarnas skymning, diktar trollsånger för människors öron och fyller deras hjärtan med hemska tankar. Därav kommer förlamande fruktan, som tynger livet och skymmer bort leende trakters skönhet. Ondskefull är naturen, lömsk som en sovande orm, intet kan man tro. Där ligger Lövens sjö i härlig skönhet, men tro honom inte! Han lurar på rov: varje år måste han uppbära sin skatt av drunknade. Där ligger skogen, lockande fridfull, men tro honom inte! Skogen är full av oheliga djur, besatta av onda trollpackors och mordlystna skojares själar.
Tro inte bäcken med det lena vattnet! Det har häftig sjukdom och död med sig att vada i den efter solnedgången. Tro inte göken, som gal så muntert om våren! Mot hösten blir han hök med bistra ögon och hemska klor! Tro inte mossan, inte ljungen, inte berghällen: ond är naturen, besatt av osynliga makter, som hata människan. Intet ställe finns, där du kan sätta din fot i trygghet; underligt är det, att ditt svaga släkte kan undkomma så mycken förföljelse.
En häxa är fasan. Sitter hon ännu kvar i de värmländska skogarnas mörker och sjunger troll-
138
