hane och väntat på Göstas skott, skjuta av sina bössor efter honom.
Men det är förgäves. Ringen är bruten och björnen borta. Fuchs grälar och Beerencreutz svär, men Gösta bara skrattar.
Hur kunna de dock begära, att en människa, så lycklig som han, skall göra illa åt någon av Guds skapade varelser?
Den stora björnen i Gurlita klätt kom således med livet från saken, och väckt ur vintersömnen är han, det få bönderna erfara. Ingen björn har mer färdighet än han att riva sönder taken på deras låga, källarlika fäbodar, ingen kan bättre lista sig undan ett utlagt försåt.
Folket däruppe vid övre Löven visste sig snart ingen råd med honom. Bud på bud sändes ned efter kavaljererna, att de skulle komma ditupp och döda björnen.
Dag efter dag, natt efter natt under hela februari draga nu kavaljererna upp till övre Löven för att finna björnen, men han undgår dem. Har han lärt slughet av räven och snabbhet av vargen? Om de ligga på vakt i en gård, då härjar han i granngården, om de söka honom i skogen, då förföljer han bonden, som kommer körande över isen. Han är bliven den djärvaste av rövare: han kryper in på loftet och tömmer mors honungskruka, han slår ihjäl hästen framför fars släde.
Men så småningom börjar man förstå vad detta är för en björn och varför inte Gösta har kunnat skjuta på honom. Hemskt att säga, förfärligt att
