tro, men detta är inte någon vanlig björn. Ingen kan tänka på att fälla honom, såvida han inte har en silverkula i bössan. En kula av silver och klockmalm, stöpt en torsdagskväll vid nymåne i kyrktornet, utan att präst eller klockare eller någon människa vet av det, skulle helt visst döda honom, men en sådan är kanske inte så lätt att komma åt.
På Ekeby finns en man, som mer än någon annan måste gräma sig över allt detta. Det är, som man väl kan förstå, Anders Fuchs, björndödaren. Han förlorar både matlust och sömn i harmen över att inte kunna fälla den stora björnen i Gurlita klätt. Till sist förstår också han, att björnen bara kan fällas med silverkula.
Den bistre majoren, Anders Fuchs, var ingen fager man. Han hade en tung, klumpig kropp och ett brett, rött ansikte med hängande påsar under kinderna och mångdubbel haka. Styva som borst sutto de små svarta mustascherna ovanför hans tjocka läppar, och det svarta håret stod strävt och tätt rätt ut från huvudet. Därtill var han en fåordig man och en storätare. Han var inte en sådan, som kvinnor möta med soliga leenden och öppna armar, inte heller gav han dem blida blickar tillbaka. Man trodde inte, att han någonsin skulle få se en kvinna, som han kunde ha fördrag med, och allt, som hörde till kärlek och svärmeri, var fjärran ifrån honom.
144
