Hoppa till innehållet

Sida:Gösta Berlings saga 1919.djvu/178

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

att klockorna dallra, blir en smula betänksam vid detta. Han kan just undra vem det är, som kommer för att hjälpa honom med kulstöpandet. Stegen komma allt närmare och närmare. Den, som kommer, ämnar sig nog ända upp till klockrummet.

Majoren smyger sig undan långt in bland bjälkar och sparrar och släcker hornlyktan. Inte är han rädd precis, men hela historien bleve ju fördärvad, om någon finge se honom däruppe. Inte förr har han gömt sig, än den nykomne sticker upp huvudet över golvet.

Majoren känner honom väl, det är den snåla Brobyprästen. Han, som är hart när vansinnig av girighet, har för vana att gömma sina skatter på de underligaste ställen. Nu kommer han med en packe sedlar, som han vill sticka undan i tornrummet. Inte vet han, att någon ser honom. Han lyfter upp en planka i golvet och lägger ned pengarna, och så beger han sig bort igen.

Men majoren är inte sen, han lyfter upp samma planka. Å, så mycket pengar! Packe vid packe av sedlar och emellan dem bruna läderpåsar, fulla av silvermynt. Majoren tar jämnt så mycket silver, som behöves till en kula; det andra låter han vara.

Då han kommer ned på marken igen, har han silverkulan i bössan. Han går och undrar på vad lyckan mer skall ha i beredskap åt honom denna natten. Det är förunderligt med torsdagsnätterna, som envar vet. Han gör för det första ett slag

150