upp mot organistbostället. Tänk nu, om den kanaljen till björn visste, att Fabers kor stå i ett uselt lider, så gott som under bar himmel!
Nå, sannerligen ser han inte något svart och stort komma över fälten fram mot vedskjulet, det måste vara björnen.
Han lägger bössan till kinden och är just i färd att skjuta, men så ångrar han sig.
Jungfru Fabers förgråtna ögon visa sig för honom i mörkret, han tänker, att han vill hjälpa henne och klockaren en smula, men nog kostar det på honom att inte själv få döda den stora björnen i Gurlita klätt. Han sade själv sedermera, att ingenting i världen hade kostat så på honom, men eftersom den lilla jungfrun var ett så fint och rart kvinnfolk, så måste han göra något för henne.
Han går till klockargården, väcker klockaren, för ut honom halvklädd och halvnaken och säger, att han skall skjuta på björnen, som smyger omkring utanför Fabers vedskjul.
»Om du skjuter den björnen, så ger han dig nog sin syster,» säger han, »för då blir du med ens en ärad man. Det är ingen vanlig björn, den där, och de bästa män i landet skulle hålla det för en heder att fälla den.»
Och han sätter i hans hand sin egen bössa, laddad med kula av silver och klockmalm, stöpt i ett kyrktorn en torsdagskväll vid nytändning, och han kan inte låta bli att darra av avund, därför att en annan än han skall få skjuta den stora skogskonungen, den gamla björnen i Gurlita klätt.
