Men detta är det, som går honom till hjärtat, att den gamla, enögda skogskonungen nu är fallen, utan att han har fått skjuta av silverkulan mot honom.
Så kommer han då upp i kavaljersflygeln, där kavaljererna sitta runtom brasan, och kastar utan ett ord ned björnskinnet mittibland dem. Må ingen tro, att han berättade om sin färd! Det var först långt, långt efteråt någon kunde locka ur honom sakens rätta sammanhang. Inte heller förrådde han Brobyprästens gömställe, och denne märkte kanske aldrig stölden.
Kavaljererna undersökte fällen.
»Det är ett vackert skinn,» säger Beerencreutz. »Kan just undra hur den här gossen har kommit upp ur vintervilan, eller kanske du sköt honom i idet?»
»Han sköts i Bro.»
»Ja, så stor som Gurlita-björnen var han då inte,» säger Gösta, »men det har varit ett duktigt djur.»
»Om han hade varit enögd,» säger Kevenhüller, »så skulle jag tro, att du hade fällt den gamle själv, så stor är han, men denne har intet sår eller var vid ögonen, så den kan det inte vara.»
Fuchs svär till över sin dumhet, men sedan strålar hans ansikte upp, så att han blir riktigt vacker. Så är då inte den stora björnen fallen för annan mans skott!
»Herre Gud, så god du är!» säger han och knäpper ihop händerna.
