Sida:Gösta Berlings saga 1919.djvu/186

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

öron. Hon hade varit en hel människa under denna enda förskräckliga natt.

O, du självförhånandets gud, då Marianne med oändlig möda lyckades lyfta sina förstenade armar och slå dem om Göstas hals, då måste du, som den gamle Beerencreutz, vända dina ögon bort från jorden och se på stjärnorna.

I den natten hade du ingen makt. Död var du, medan hon diktade sina kärlekshymner, död, medan hon skyndade ned till Sjö efter majoren, död, då hon såg lågorna färga himmelen röd ovan skogstopparna.

Se, de hade kommit, de starka stormfåglarna, de sönderslitande passionernas gripar. Med vingar av eld och klor av stål hade de kommit susande ned över dig, du ande med isögonen, de hade slagit sina klor i din nacke och slängt dig bort i det okända. Död och krossad hade du varit.

Men nu hade de susat vidare, de stolta, de väldiga, de, vilkas väg ingen beräkning känner och ingen iakttagare har följt; och ur det okändas djup var själviakttagelsens underliga ande återuppstånden och hade ännu en gång slagit sig ned i den sköna Mariannes själ.

Under hela februari månad låg Marianne sjuk på Ekeby. Då hon uppsökte majoren på Sjö, hade hon blivit smittad av kopporna. Den förskräckliga sjukdomen hade med hela sin våldsamhet kastat sig över henne, som var förfärligt förkyld och utmattad. Döden hade varit henne nära, men mot slutet av månaden var hon dock återställd. Svag

158