var hon alltjämt och mycket vanställd. Hon skulle aldrig mer kallas den sköna Marianne.
Detta var dock inte ännu känt av någon mer än Marianne och hennes sköterska. Kavaljererna själva visste det inte ens. Det sjukrum, där smittkopporna härskade, stod inte öppet för var man.
Men när är själviakttagelsens makt större än under tillfrisknandets långa timmar? Då sitter den och stirrar och stirrar med sina isögon och plockar och plockar med de knotiga, hårda fingrarna. Och ser man rätt efter, så sitter bakom den en ännu gulblekare varelse, som stirrar och förlamar och hånler, och därbakom ännu en och ännu en, hånleende åt varandra och åt hela världen.
Och medan Marianne låg och såg på sig själv med alla de stirrande isögonen, dogo alla ursprungliga känslor inom henne.
Hon låg där och spelade sjuk, hon låg där och spelade olycklig, spelade förälskad, spelade hämndlysten.
Hon var allt detta, och dock var det blott spel. Allt blev till spel och overklighet under isögonen, som vaktade henne, under det att de återigen vaktades av ett par bakom dem, som vaktades av ett annat par i ett oändligt perspektiv.
Alla livets starka krafter voro inslumrade. Hon hade haft makt till glödande hat och hängiven kärlek under en enda natt, inte mer.
Hon visste inte ens om hon älskade Gösta Berling. Hon längtade efter att få se honom för att pröva om han kunde flytta henne utom sig själv.
