bort i skuggan! Men han var bara tålamod och visshet.
Säker, så smittsamt säker, att hon skulle komma, bara han väntade.
Det värkte i hennes huvud. Det ryckte i varje nerv. Hon kunde inte få ro, så länge hon visste, att han satt där. Det var, som om hans vilja släpade henne bunden nedför trapporna.
Så skulle hon åtminstone tala med honom.
Innan han kom, lät hon draga upp gardinerna, och hon lade sig så, att hennes ansikte kom i full dager.
Därmed hade hon helt visst åsyftat att ställa honom på ett slags prov, men Melchior Sinclaire var en märklig man den dagen.
Då han såg henne, gjorde han inte en åtbörd, gav inte till ett utrop. Det var, som om han inte hade sett någon förändring hos henne. Hon visste hur högt han hade dyrkat hennes fagra yttre. Men han lät inte märka någon sorg. Han behärskade hela sin varelse för att inte bedröva henne. Detta grep henne. Hon började förstå varför hennes mor alltjämt höll honom kär.
Han visade ingen tvekan. Han kom varken med förebråelser eller urskuldanden.
»Jag skall svepa om dig vargskinnspälsen, Marianne. Den är inte kall. Den har legat i mitt knä hela tiden.»
I alla fall gick han fram till brasan och värmde den.
Sedan hjälpte han henne att resa sig från soffan,
182
