svepte pälsen om henne, hängde en schal över hennes huvud, drog ned den under armarna och knöt den på ryggen.
Hon lät det ske. Hon var viljelös. Det var gott att bli omhägnad, det var ljuvligt att inte behöva vilja. Framför allt gott för den, som var så sönderplockad som hon, för den, som inte ägde en tanke eller en känsla, som var hennes egen.
Den store brukspatronen lyfte upp henne, bar henne ned i släden, slog upp kuren, stoppade fällen om henne och körde bort från Ekeby.
Hon slöt ögonen och suckade, dels av välbehag, dels av saknad. Hon lämnade livet, det verkliga livet, men så kunde det ju också vara detsamma för henne, hon som inte kunde leva, blott spela.
Ett par dagar därefter ställde hennes mor om, att hon fick råka Gösta. Hon sände efter honom, medan brukspatronen gjorde sin långa promenad upp till timmerkörarna, och förde honom in till Marianne.
Gösta kom in, men han varken hälsade eller talade. Han blev stående nere vid dörren och såg mot golvet som en genstörtig pojke.
»Men, Gösta!» utbrast Marianne. Hon satt i sin länstol och såg på honom halvt road.
»Ja, så heter jag.»
»Kom hit, kom ända fram till mig, Gösta!»
