all sorg, det slukar alla intressen, det har varit många kvinnors räddning.
Unga grevinnan vill gärna bli en bra husmor. Hon vet intet bättre än att som en lycklig hustru bo i ett gott hem, och ofta kommer hon på de stora bjudningarna och slår sig ned hos de gamla.
»Henrik vill så gärna, att jag skall lära mig bli en duglig husmor,» säger hon, »liksom hans mor är. Lär mig hur man sätter upp vävar!»
Då höja de gamla en tvåfaldig suck: för det första över greve Henrik, som kan tro, att hans mor var en duglig husmor, och för det andra över svårigheten att inviga denna unga okunniga varelse i så invecklade ting. Man behöver bara tala vid henne om pasma och solv, om skaft och vinklar, om entränning och tuskaft, för att det skall löpa runt i hennes huvud, än mera då, när talet blir om korndräll och gåsöga och vandringsman.
Ingen, som ser unga grevinnan, kan låta bli att undra över varför hon har gift sig med den dumma greve Henrik.
Stackars den, som är dum! Det är synd om honom, var han är. Och mest synd är det om den, som är dum och bor i Värmland.
Allaredan finns det många historier om greve Henriks dumhet, och han är inte mer än några och tjugu år gammal. Man kan tala om hur han underhöll Anna Stjärnhök på ett slädparti för några år sedan.
»Du är vacker, du Anna,» sade han.
»Du pratar, Henrik.»
