»Du är den vackraste i hela Värmland.»
»Det är jag visst inte.»
»Den vackraste på slädpartiet är du i alla fall.»
»Ack, Henrik, det är jag inte heller.»
»Ja, men nog är du vackrast i denna släden. Det kan du då inte neka.»
Nej, det kunde hon inte.
Ty greve Henrik är inte vacker, han. Han är lika ful som dum. De bruka säga om honom, att det huvud, som sitter på hans tunna hals, har gått i arv inom släkten i ett par hundra år. Det är därför hjärnan är så utnött hos den sista arvingen. »Det är ju klart, att han inte har något eget huvud,» säger man. »Han har lånat far sins. Han törs ju inte böja på det. Han är rädd för att mista det. Han har ju allaredan gul hy och rynkor i pannan. Huvudet har nog varit i bruk hos både far och farfar. Varför skulle annars håret vara så tunt och läpparna så blodlösa och hakan så spetsig?»
Ständigt har han spektakelmakare omkring sig, som locka honom att säga dumheter och sedan bevara dem, sprida ut dem, hjälpa upp dem.
Lycka är det för honom, att han inte märker något. Han är högtidlig och värdig i allt sitt uppträdande. Kan han tänka sig, att andra inte också äro det? Värdigheten har satt sig i kroppen på honom: han rör sig avmätt, han går rak, han vrider aldrig på huvudet, utan att hela kroppen följer med.
Han hade varit i Munkerud på besök hos lag-
196
