Gören Guds storm skräckinjagande! Må stormbyarna draga ut över landet, störta fram mot vacklande väggar, bryta de lås, som ha rostat, och de hus, som luta till fall!
Ångest skall breda sig över landet. De små fågelnästena skola falla från sitt fäste på grenen. Hökboet i furans topp skall ristas till jorden med stort dån, och ända in till uvnästet i bergsskrevan skall vinden väsa med sin draktunga.
Vi tyckte, att allt var gott här hos oss, men det var inte så. Guds storm behövs nog. Jag förstår det, och jag klagar inte. Jag ville blott, att jag finge gå till min mor.»
Hon faller med ens samman.
»Gå nu, unga kvinna!» säger hon. »Jag har inte tid mer. Jag måste gå. Gå nu, och akta er för dem, som rida på stormmolnen!»
Därmed återtar hon sin vandring. Dragen slappas, blicken blir inåtvänd. Grevinnan och fru Scharling måste lämna henne.
Så snart de åter äro inne hos de dansande, går unga grevinnan rätt fram till Gösta Berling.
»Jag skall hälsa herr Berling från majorskan,» säger hon. »Hon väntar, att herr Berling skall ta henne ut ur fängelset.»
»Då får hon också vänta, grevinna.»
»Å, hjälp henne, herr Berling!»
Gösta blickar mörkt framför sig. »Nej,» säger han, »varför skulle jag hjälpa henne? Vad är jag henne för tack skyldig? Allt, vad hon har gjort för mig, har varit till mitt fördärv.»
208
