»Men, herr Berling …»
»Om hon inte hade funnits,» säger han häftigt, »sove jag nu däruppe under de eviga skogarna. Skall jag vara skyldig att våga livet för henne, därför att hon har gjort mig till kavaljer på Ekeby? Tror grevinnan, att det följer mycken berömmelse med det ämbetet?»
Den unga grevinnan vänder sig ifrån honom utan att svara. Hon är ond.
Hon går till sin plats, tänkande bittra tankar om kavaljererna. Hit äro de komna med valthorn och fioler och ämna låta stråkarna gnida över strängarna, till dess taglet har nötts ut, utan att tänka på att de lustiga tonerna klinga över till den fångnas usla rum. Hit komma de för att dansa, till dess skosulorna bli till stoft, och tänka inte på att deras gamla välgörarinna kan se deras skuggor svänga förbi innanför de immade rutorna. Ack, vad världen blev grå och ful! Ack, vilken skugga nöden och hårdheten kastade över unga grevinnans själ!
Om en stund kommer Gösta för att bjuda upp henne till dans.
Hon nekar tvärt.
»Vill inte grevinnan dansa med mig?» frågar han och blir mycket röd.
»Varken med er eller med någon annan av Ekeby kavaljerer,» säger hon.
»Vi äro då inte värdiga en sådan ära?»
»Det är ingen ära, herr Berling. Men jag fin-
