Tätt intill sig håller han henne tryckt, men hon gör intet försök att fly. Hennes ansikte ligger, vitt och förstenat, vid hans bröst.
Ack, vad skall en man göra, då han har ett blekt, hjälplöst ansikte så nära sig, då han ser det ljusa håret, som eljest skuggar den vita, strålande pannan, undanskjutet, och då ögonlocken ha tungt slutit sig över de grå ögonens skälmska glitter?
Vad skall en man göra, då de röda läpparna blekna bort under hans ögon?
Kyssa, naturligtvis kyssa de bleknande läpparna, de slutna ögonen, den vita pannan.
Men då vaknar den unga kvinnan upp. Hon kastar sig undan. Hon är som en spänd fjäder. Och med hela sin kraft måste han kämpa med henne, för att hon inte skall kasta sig ur släden, tills han tvingar henne, kuvad och darrande, ned i slädens ena hörn.
»Se!» säger Gösta då helt lugnt till Beerencreutz. »Grevinnan är den tredje, som Don Juan och jag föra bort denna vinter. Men de andra hängde kring min hals med kyssar, och hon vill varken kyssas av mig eller dansa med mig. Kan du bli klok på dessa kvinnor, Beerencreutz?»
Men då Gösta körde från gården, då kvinnorna skreko och männen svuro, då dombjällrorna klingade och piskorna smällde och allt var rop och förvirring, blevo de män, som vaktade majorskan, underliga till mods.
»Vad står på?» tänkte de. »Vad skrika de för?»
212
