Med ens slogs dörren upp, och en röst ropade åt dem:
»Hon är borta. Nu far han med henne.»
De ut, springande som galningar, utan att se efter om det var majorskan eller vem det var, som var borta. Lyckan var med dem, så att de till och med kommo upp i en bortilande släde. Och de foro både länge och väl, innan de fingo veta vem man förföljde.
Men Bergh och kusin Kristoffer gingo i god ro fram till dörren, sprängde låset och öppnade för majorskan.
»Majorskan är fri» sade de.
Hon kom ut. De stodo, raka som pinnar, på ömse sidor om dörren och sågo inte åt henne.
»Majorskan har häst och släde härutanför.»
Hon gick då ut, satte sig i åkdonet och körde bort. Henne förföljde ingen. Ingen visste heller vart hon for.
Utför Broby backar skyndar Don Juan mot Lövens isbelagda yta. Den stolta springaren flyger fram. Stärkande iskall luft viner om de åkandes kinder. Bjällrorna klinga. Stjärnor och måne blänka. Snön ligger blåvit och skiner av sin egen glans.
Gösta känner poetiska tankar vakna inom sig. »Beerencreutz,» säger han, »se, detta är livet. Så, som Don Juan ilar bort med denna unga kvinnan, så ilar tiden bort med människan. Du är nödvändigheten, som styr färden. Jag är begäret, som
