kvinnfolk på jorden, så länge finns det också fånar, som dansa efter deras pipa.»
Den unga greven blev röd i ansiktet.
»Jag frågar vad detta betyder!» upprepade han.
»Det frågar jag också,» hånade Beerencreutz. »Jag frågar vad det betyder, att Henrik Dohnas grevinna inte vill dansa med Gösta Berling.»
Greven vände sig frågande mot sin hustru.
»Jag kunde det inte, Henrik!» utbrast hon. »Jag kunde inte dansa med honom eller någon av dem. Jag tänkte på majorskan, som de läto försmäkta i häkte.»
Den lilla greven rätade på sin stela kropp och sträckte upp sitt gammalmanshuvud.
»Vi kavaljerer,» sade Beerencreutz, »tillåta ingen att skymfa oss. Den, som inte vill dansa med oss, måste åka med oss. Det har inte skett grevinnan någon skada, och därmed kan saken få vara slut.»
»Nej!» sade greven. »Därmed kan den inte vara slut. Det är jag, som svarar för min hustrus gärningar. Nu frågar jag varför inte Gösta Berling vände sig till mig för att få upprättelse, när min hustru hade förolämpat honom.»
Beerencreutz smålog.
»Jag frågar!» upprepade greven.
»Man ber inte räven om lov att få dra huden av honom,» sade Beerencreutz.
Greven lade handen på sitt smala bröst.
»Jag har ord om mig att vara en rättvis man,» utbrast han. »Jag kan döma över mina tjänare. Varför skulle jag inte kunna döma över min hust-
