ru? Kavaljererna ha inte rätt att döma henne. Det straff, som de ha tillämpat på henne, förintar jag. Det har aldrig funnits till, förstår ni, mina herrar. Det har aldrig funnits till.»
Greven skrek ut orden i högsta falsett. Beerencreutz sände en snabb blick ut över församlingen. Det var inte en av de närvarande — Sintram och Daniel Bendix och Dahlberg och allt, vad det kunde vara för ena, som hade följt med in —, som inte stod och småmyste åt hur han lurade den dumma Henrik Dohna.
Unga grevinnan förstod inte genast. Vad var det, som skulle räknas för intet? Hennes ångest, kavaljerernas hårda grepp om hennes späda kropp, den vilda sången, de vilda orden, de vilda kyssarna, skulle detta inte finnas till? Fanns det denna kväll intet, över vilket den gråa skymningsgudinnan inte rådde?
»Men, Henrik …»
»Tyst!» sade han. Och han rätade upp sig för att hälla strafftalet till henne. »Ve dig, att du, som är kvinna, har velat sätta dig till domare över män!» säger han. »Ve dig, att du, som är min hustru, vågar förolämpa någon, vars hand jag gärna trycker! Vad har du att göra med att kavaljererna ha satt majorskan i häkte? Hade de inte rätt? Aldrig kan du veta hur en man måste vredgas i djupet av sin själ, då han hör talas om kvinnors otro. Ämnar du själv vandra den onda vägen efter du tar en sådan kvinnas försvar?»
»Men, Henrik …»
220
