Äntligen ser hon ett hästhuvud komma fram ur den tilltagande skymningen och efter huvudet en hel häst, en hel släde, och i släden sitter Sintram själv.
Hon ger emellertid akt på att det inte är så, som om de hade kommit längs landsvägen, denna släde och denna häst och brukspatron, utan snarare som om de hade skapats just där inför hennes ögon och framträtt ur skymningen, allteftersom de hade blivit färdigdanade.
Anna kastar tömmarna till Ulrika och går Sintram till mötes.
Han håller in hästen.
»Se, se,» säger han, »vilken tur för en stackare! Kära fröken Stjärnhök, låt mig flytta min reskamrat över i hennes släde. Han skall till Berga i kväll, och jag har bråttom hem.»
»Var har brukspatron sin reskamrat?»
Sintram river upp fotsacken och visar Anna en karl, som ligger sovande på slädbottnen. »Han är lite full,» säger han, »men vad gör det? Han sover nog. Det är bekant folk för resten, fröken Stjärnhök, det är Gösta Berling.»
Anna ryser till.
»Se, jag skall säga,» fortfor Sintram, »att den, som överger den älskade, säljer honom åt djävulen. Det var på det sättet jag kom i hans klor. Man tycker, man skall göra så väl, förstås. Försaka, det är av godo, och älska, det är av ondo.»
»Vad menar brukspatron? Vad talar brukspatron om?» frågade Anna helt uppskakad.
