»Jag menar, att hon inte skulle ha låtit Gösta Berling resa ifrån sig, fröken Anna.»
»Gud ville det, brukspatron.»
»Jojo, så är det, försaka är av godo, och älska är av ondo. Den gode guden tycker inte om att se människor lyckliga. Han sänder vargar efter dem. Men om det nu inte var Gud, som gjorde det, fröken Anna? Kunde det inte lika så gärna ha varit jag, som kallade mina små grå lamm från Dovrefjäll för att jaga den unge mannen och den unga flickan? Tänk, om det var jag, som sände vargarna, därför att jag inte ville mista en av de mina! Tänk, om det inte var Gud, som gjorde det!»
»Han skall inte locka mig att tvivla på den saken, brukspatron,» säger Anna med svag stämma, »då är jag förlorad.»
»Se nu här,» säger Sintram och böjer sig ned över den sovande Gösta Berling, »se på hans lillfinger! Det där lilla såret läkes aldrig. Där togo vi blod, då han skrev under kontraktet. Han är min. Det är en egen kraft i blod. Han är min, det är endast kärleken, som kan lösa honom, men om jag får behålla honom, skall han bli rar.»
Anna Stjärnhök strider och strider för att bli fri från den förtrollning, som har gripit henne. Detta allt är ju galenskap, galenskap. Ingen kan svära bort sin själ till den lede frestaren. Men hon har ingen makt över sina tankar, skymningen ligger så tung över henne, skogen står så mörk och tyst. Hon kan inte undkomma stundens hemska skräck.
»Menar hon kanske,» fortsätter brukspatronen,
240
