»att det inte finns mycket kvar hos honom att fördärva? Tro inte så! Har han pinat bönder, har han svikit fattiga vänner, har han spelat falskt? Har han, fröken Anna, har han varit gifta kvinnors älskare?»
»Jag tror, att brukspatron är den onde själv!»
»Låt oss byta, fröken Anna! Ta hon Gösta Berling, ta honom och gift sig med honom! Behåll honom och ge dem på Berga pengarna! Jag avstår honom åt henne, och hon vet, att han är min. Tänk på att det inte var Gud, som sände vargarna efter henne här om natten, och låt oss byta!»
»Hvad vill patron ha i vederlag?»
Sintram grinade.
»Jag, vad jag vill ha? Å, jag nöjer mig med litet. Jag vill bara ha den där gamla kvinnan i hennes släde, fröken Anna.»
»Satan, frestare,» ropar Anna, »vik ifrån mig! Skall jag svika en gammal vän, som litar på mig! Skall jag lämna henne åt dig, så att du får pina henne till galenskap!»
»Se, se, se, lugn, fröken Anna! Tänk på saken! Här är en ung, härlig man och där en gammal, utsliten käring. En av dem måste jag ha. Vem av dem vill hon låta mig få?»
Anna Sjärnhök skrattade i förtvivlan.
»Tycker brukspatron, att vi ska stå här och byta själar, såsom man byter hästar på Broby marknad?»
»Just så, ja. Men om fröken Anna vill, ska vi ställa det på ett annat sätt. Vi ska tänka på den Stjärnhökska äran.»
