vita hand. Som en blixt slår det henne, att hon vet var de sipporna ha vuxit, att hon vet vem som har plockat dem.
Hon behöver inte fråga. Var i hela trakten växer det blåsippor redan i början av april utom i björkhagen, som ligger på strandsluttningen vid Ekeby?
Hon stirrar och stirrar på de små blå stjärnorna, dessa lyckliga, som äga allas hjärtan, dessa små profeter, som, sköna själva, också omstrålas av glansen av allt skönt, som de bebåda, av allt skönt, som komma skall. Allteftersom hon betraktar dem, börjar hennes själ genljuda av en vrede, mullrande som åskan, dövande som blixten. »Med vad rätt» tänker hon, »bär grevinnan Dohna denna bukett blåsippor, plockade på strandvägen vid Ekeby?»
De voro alla frestare: Sintram, grevinnan, alla människor ville locka Gösta Berling till det, som ont var, men hon skulle försvara honom, mot alla skulle hon försvara honom. Om det än skulle kosta hennes hjärteblod, skulle hon göra det.
Hon tänker, att hon måste se de där blommorna rivna ur grevinnans hand och förkastas, förtrampas, förkrossas, innan hon går ut ur det lilla blå kabinettet.
Hon tänker detta, och hon börjar en strid mot de små blå stjärnorna. Ute i salongen luta de gamla fruarna sina vördnadsvärda huvuden mot stolkarmarna och ana intet, herrarna blossa i ro och lugn på sina pipor inne i grevens rum, allt
