Sida:Gösta Berlings saga 1919.djvu/286

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

är frid, endast i det lilla blå kabinettet rasar en förtvivlad strid.

Vad de göra väl, de, som hålla sina händer från svärdet, de, som förstå att stilla förbida, att lägga sina hjärtan till ro och låta Gud styra! Alltid far det oroliga hjärtat vill. Alltid gör ont det onda värre.

Men Anna Stjärnhök tror, att hon nu äntligen har sett ett finger i skyn.

»Anna,» säger grevinnan, »berätta en historia!»

»Om vad då?»

»Å,» säger grevinnan och smeker buketten med sin vita hand. »Kan du ingenting om kärlek, ingenting om att älska?»

»Nej, jag vet ingenting om kärlek.»

»Så du talar! Finns då inte här ett ställe, som heter Ekeby, ett ställe fullt av kavaljerer?»

»Jo,» säger Anna, »här finns ett ställe, som heter Ekeby, och där finnas män, som suga landets märg, som göra oss oskickliga till allvarligt arbete, som förstöra vår uppväxande ungdom och förleda våra snillen. Vill du höra om dem, vill du höra kärlekshistorier om dem?»

»Det vill jag. Jag tycker om kavaljererna.»

Då talar Anna Stjärnhök, talar i korta strofer, som en gammal hymnbok, ty hon är nära att kvävas av stormande känslor. Dold lidelse darrar under varje ord, och grevinnan måste både förskrämd och intresserad lyssna till henne.

»Vad är en kavaljers kärlek, vad är en kavaljers tro? En käresta i dag, en i morgon, en i

250