förgängelsens makter, där det äntligen skulle lyckas hungern, kölden, tröttheten och brännvinet att förgöra denna arma kropp, som kunde uthärda allt.
Han var nedkommen till gästgivargården och ville där invänta kvällen. Han gick in i skänkrummet och satt i slö vila på bänken vid dörren, drömmande om de eviga skogarna.
Gästgivarmor förbarmade sig över honom och gav honom en sup brännvin. Hon gav honom till och med två, eftersom han bad så ivrigt.
Men mer ville hon inte skänka honom, och tiggaren råkade i full förtvivlan. Han måste dricka mer av detta starka, söta brännvin. Han måste än en gång känna hjärtat dansa i kroppen och tankarna flamma under ruset. O, detta söta sädesvin! Sommarens sol, sommarens fågelsång, sommarens doft och skönhet flöto omkring i dess vita våg. Ännu en gång, innan han försvinner i natt och mörker, vill han dricka sol och lycka.
Så bytte han först bort mjölet, sedan mjölpåsen och sist kälken mot brännvin. Av detta fick han ett gott rus och sov bort en god del av eftermiddagen på en bänk i krogrummet.
Då han vaknade, begrep han, att det återstod honom bara en sak att göra. Eftersom denna usla kropp hade tagit allt herravälde över hans själ, eftersom han hade kunnat supa upp vad ett barn hade anförtrott honom, eftersom han var en skam för jorden, måste han befria den från bördan av så
