mycken uselhet. Han måste återge sin själ friheten, låta den gå till Gud.
Han låg på bänken i krogrummet och dömde sig själv: »Gösta Berling, avsatt präst, anklagad för att ha supit upp mjölet för ett hungrigt barn, dömes till döden. Vilken död? Döden i drivorna.»
Han fattade sin mössa och raglade ut. Han var varken fullt vaken eller fullt nykter. Han grät av medlidande med sig själv, med sin stackars nedsudlade själ, som han måste ge fri.
Han gick inte långt och vek inte av från vägen. Vid själva vägkanten låg en hög driva. Där kastade han sig ned för att dö. Han slöt ögonen och försökte sova.
Ingen vet hur länge han låg så, men det var ännu liv i honom, då Brobyprästens dotter kom springande framåt vägen med en lykta i handen och fann honom i drivan vid vägkanten. Hon hade stått i timtal och väntat på honom. Nu hade hon sprungit utför Broby backar för att söka reda på honom.
Hon kände genast igen honom, och så började hon skaka på honom och skrika av all makt för att få honom vaken.
Hon måste veta var han hade gjort av hennes mjölsäck.
Hon måste kalla honom tillbaka till livet åtminstone för så lång stund, att han kunde säga henne vad som blivit av hennes kälke och hennes mjölsäck. Söta far sloge ihjäl henne, om hon hade slarvat bort hans kälke. Hon bet tiggaren i
18
