Och folket gjorde spe av honom. Endast hans mor och hans vänner gräto, därför att han skulle dö, innan han hade hunnit bliva någon konung.
O, vad de döda tingen sörjde vid hans död!
Solen miste sitt sken, och bergen skälvde, förhänget i templet rämnade, och gravarna öppnade sig för de döda, att de måtte gå ut och visa sin sorg.’
Då låg den lilla med huvudet i sin farmors knä och snyftade, så att hjärtat ville brista.
’Gråt inte, liten, den gode konungen stod upp ur sin grav och for upp till sin fader i himmelen.’
’Farmor,’ snyftade den lilla stackaren, ’fick han då aldrig något rike?’
’Han sitter på Guds högra hand i himmelen.’
Men detta tröstade henne inte. Hon grät så hjälplöst och ohejdat, som ett barn kan gråta.
’Varför voro de så elaka mot honom? Varför fingo de vara så elaka mot honom?’
Den gamla blev nästan rädd för denna överväldigande sorg.
’Säg, farmor, säg, att du inte har berättat riktigt! Säg, att det inte slutade så! Säg, att de inte voro så elaka mot den gode konungen! Säg, att han fick ett rike på jorden!’
Hon slog sina armar om den gamla och bad henne med alltjämt strömmande tårar.
’Barn, barn,’ sade då hennes farmor för att trösta henne, ’de finnas, som tro, att han skall komma åter. Då skall han lägga jorden under sitt välde och styra den. Det skall bli ett härligt
