kungarike av den sköna jorden. Det skall stå i tusen år. Då skola de onda djuren bli goda: små barn skola leka vid huggormens bo, och björnar och kor skola beta tillsammans. Ingen skall mer skada eller fördärva den andra; spjuten skola krökas till liar och svärden smidas till plogar. Och allt skall vara lek och glädje, ty de goda skola besitta jorden.’
Då ljusnade den lillas ansikte bakom tårarna.
’Får då den gode konungen en tron, farmor?’
’En tron av guld.’
’Och tjänare och hovmän och en gyllene krona?’
’Det får han.’
’Kommer han snart, farmor?’
’Ingen vet när han kommer.’
’Får jag då sitta på en pall vid hans fötter?’
’Det får du!’
’Farmor, jag är så glad’, sade den lilla.
Kväll efter kväll genom många vintrar sutto dessa båda vid brasan och talade om den gode konungen och hans rike. Den lilla drömde om tusenårsriket både nätter och dar. Hon tröttnade aldrig att smycka det med allt skönt, som hon kunde uttänka.
Det är så med många av de tysta barn, som omge oss, att de gå och bära på en hemlig dröm, som de inte våga nämna. Det bor underliga tankar under månget mjukt hår, de bruna, milda ögonen se underliga ting bakom sina fällda ögonlock, mången skön jungfru har i himmelen sin brudgum.
256
