’Er dotter,’ svarade informatorn.»
Anna Stjärnhök tystnar helt plötsligt.
»Nå än sedan, än sedan då?» frågar grevinnan Elisabet.
»Det kan vara nog nu,» svarar Anna, ty hon är en av de stackars människor, som leva under tvivlets ångest och fruktan. Hon har gjort det nu en hel vecka. Hon vet inte vad hon vill. Det, som ena stunden synes henne rätt, har den andra blivit orätt. Nu önskar hon, att hon aldrig hade börjat denna historia.
Jag börjar tro, att du vill driva gäck med mig, Anna. Förstår du inte, att jag måste höra slutet på denna historia?»
»Det är ju inte mycket kvar att berätta. — Stridens stund var kommen för den unga Ebba Dohna. Kärlek reste sig mot kärlek, jord mot himmel.
Grevinnan Märta berättade henne om den underbara färd, som den unge mannen hade gjort för hennes skull, och hon sade henne, att hon till lön därför hade skänkt honom hennes hand.
Den unga fröken Ebba var då så långt kommen på bättringsvägen, att hon låg påklädd på en soffa. Hon var matt och blek och ännu tystare, än hon brukade.
Då hon hörde dessa ord, lyfte hon förebrående sina bruna ögon mot modern och sade till henne:
’Mamma, har du givit bort mig till en avsatt präst, till en, som har förverkat sin rätt att vara Guds tjänare, till en man, som har varit en tjuv, en tiggare?’
