Det var jag, som såg henne dö, som såg hur hon en kvällsstund sträckte armarna mot den glödande västern och dog, leende, som om hon hade sett någon framträda ur solnedgångens glans och möta henne. Det var också jag, som måste framföra hennes sista hälsning till den, som hon hade älskat. Jag skulle be honom förlåta, att hon inte kunde bli hans hustru. Den gode konungen tillät det inte.
Men jag har inte vågat att säga den mannen, att han var hennes mördare. Jag har inte vågat lägga tyngden av sådana kval på hans skuldror. Och dock, han, som ljög sig till hennes kärlek, var han inte hennes mördare? Var han inte detta, Elisabet?»
Grevinnan Dohna har för längesedan upphört att smeka de blå blommorna. Nu reser hon sig upp, och buketten faller till golvet.
»Anna, du driver alltjämt gäck med mig. Du säger, att historien är gammal, och att mannen längesedan är död. Men jag vet ju, att det knappt är fem år, sedan Ebba Dohna dog, och du talar ju om att du själv har varit med om alltsammans. Du är inte gammal. Säg mig nu vem mannen är!»
Anna Stjärnhök börjar skratta.
»Du ville ju ha en kärlekshistoria. Nu har du fått en, som har kostat dig både tårar och oro.»
»Menar du, att du har ljugit?»
»Ingenting annat än dikt och lögn alltihop, du!»
»Du är elak, Anna.»
»Kan väl vara. Jag är inte heller alltför lycklig, skall jag säga. — Men fruarna äro vakna, och herrarna kommo in i salongen. Låt oss gå ditut!»
264
