Sida:Gösta Berlings saga 1919.djvu/301

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

På tröskeln hejdas hon av Gösta Berling, som kommer för att söka upp de unga damerna.

»Ni måste ha tålamod med mig,» säger han skrattande. »Jag skall bara plåga er i tio minuter, men nu måste ni höra vers.»

Han berättar för dem, att denna natt hade han drömt så livligt som sällan annars, drömt, att han hade skrivit vers. Han, som folk kallade »poeten», fast han hittills oförskyllt hade fått bära ett sådant öknamn, hade då stått upp mitt i natten och halvt sovande, halvt vakande börjat skriva. Det var ett helt poem, som han om morgonen hade funnit på sitt skrivbord. Han hade aldrig kunnat tro något dylikt om sig själv. Nu skulle damerna höra det.

Och han läser:


Nu gick månen upp, och med den kom dygnets ljuvaste stund.
Från det klara, blekblåa, höga valv
göt han sitt skimmer ned på rankomslingrad veranda,
vid vars fot i sin urna skalv
gulröd lilja, vars kalk gyllene strimmor randa.
På de breda trappstegens hårda grund
hade vi slagit oss ned, både gamla och unga,
tysta först att låta känslorna sjunga
hjärtats gamla visor i dygnets ljuvaste stund.

Från resedagruppen spred sig till oss en ljuvlig doft,
och ur boskéernas mörka snår
smögo sig skuggor ut över glänsande, daggstänkt matta.
Så ur kropparnas dunkel trår
anden till ljusets rymd, till de trakter han knappt kan fatta,

265