År hava svunnit se’n. Än sitter jag mången gång
på den gamla platsen, då natten är mörk och tyst.
Men jag ryser för månens sken på rankomslingrad veranda.
Han, som ensam vet hur ofta där jag min älskling kysst,
han, som brukat sitt dallrande sken in bland de tårar blanda,
vilka föllo ned på min älskades hår.
Ve över minnets kval! O, det är min arma, syndiga andes plåga,
att han är hennes hem! Vad straff kan han vänta våga,
som bundit vid sig en själ, så ren, så syndfri, en gång?
»Gösta,» säger Anna i skämtande ton, medan hennes strupe vill sammansnöras av ångest, »de säga om honom, att han har upplevat flere poem, än andra ha diktat, som inte ha gjort annat hela sitt liv, men vet han, han gör bäst i att dikta på sitt sätt. Det där var nattarbete, vet han.»
»Du är inte mild, du.»
»Komma och läsa upp sådant om död och elände! Att han inte skäms!»
Gösta hör inte mer på henne. Han har ögonen riktade på den unga grevinnan. Hon sitter alldeles stel, orörlig som en bildstod. Han tror, att hon skall svimma.
Men med oändlig svårighet kommer ett ord över hennes läppar.
»Gå!» säger hon.
»Vem skall gå? Skall jag gå?»
»Prästen skall gå!» framstammar hon.
»Elisabet, var då tyst!»
»Den försupna prästen skall ut ur mitt hus!»
