»Anna, Anna,» frågar Gösta, »vad menar hon?»
»Det är bäst, att du går, Gösta.»
»Varför skall jag gå? Vad betyder allt detta?»
»Anna,» säger grevinnan Elisabet, »säg honom, säg honom …!»
»Nej, grevinna, säg honom själv!»
Grevinnan biter ihop tänderna och betvingar sin rörelse.
»Herr Berling,» säger hon och går fram till honom, »ni har en märkvärdig förmåga att komma folk att glömma vem ni är. Jag har inte vetat det förrän i dag. Jag har nyss hört berättelsen om Ebba Dohnas död, och att det var underrättelsen om att hon älskade en ovärdig, som dödade henne. Ert poem har låtit mig förstå, att denne man är ni. Jag kan inte förstå hur någon med de föregåenden, som ni har genomlevat, kan få visa sig i en hederlig kvinnas sällskap. Jag kan inte förstå det, herr Berling. Är jag nu tydlig nog?»
»Det är ni, grevinna. Jag vill bara säga ett enda ord till försvar. Jag var övertygad, hela tiden har jag varit övertygad om, att ni har vetat allt om mig. Jag har aldrig bjudit till att dölja något, men det kan ju inte vara roligt att skrika ut sitt livs bittraste olyckor på vägarna, allra minst att göra det själv.»
Han går.
Och i samma ögonblick sätter grevinnan Dohna sin smala fot på den lilla buketten med de blåa stjärnorna.
»Du har nu gjort vad jag har velat,» säger Anna
268
