Hon var den lustigaste och dåraktigaste av kvinnor. Världens glädje hade lyft upp henne på sin tron och gjort henne till sin drottning. Lekar och löjen voro hennes undersåtar. Spel och dans och äventyr hade kommit på hennes del, då livets lotter skiftades.
Hon var nu inte långt från sitt femtionde år, men hon var en av de visa, som inte räkna årens antal. »Den, som inte kan lyfta foten till dans eller munnen till löje,» sade hon, »han är gammal. Han känner årens gräsliga börda, inte jag.»
Glädjen hade ingen orubbad tron i hennes ungdoms dagar, men ombytet och osäkerheten ökade blott behaget i hans lustiga tillvaro. Majestätet med fjärilsvingarna höll den ena dagen kaffebjudning i hovdamernas våning på Stockholms slott och dansade den nästa i frack och knölpåk i själva Paris. Han besökte Napoleons fältläger, han for på Nelsons flotta på det blå Medelhavet, han bevistade en kongress i Wien, han vågade sig till Bryssel på bal natten före ett ryktbart slag.
Och varhelst glädjen fanns, där fanns Märta Dohna, hans utvalda drottning. Dansande, spelande, skämtande, jagade grevinnan Märta världen runt. Vad hade hon inte sett, vad hade hon inte upplevat? Dansat omkull troner, spelat écarté om furstendömen, skämtat fram förödande krig! Munterhet och galenskap hade hennes liv varit och skulle alltjämt så förbliva. Inte var hennes kropp för gammal för dansen, inte hennes hjärta för kär-
278
