Sida:Gösta Berlings saga 1919.djvu/317

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

leken. När tröttnade hon på maskerader och komedier, på muntra historier och vemodiga visor?

Då glädjen stundom var hemlös i den till slagfält förvandlade världen, brukade hon för längre eller kortare tid draga upp till den gamla grevegården vid Lövens långa sjö. Likaledes hade hon dragit ditupp, då furstarna och deras hov hade blivit henne för dystra i den heliga alliansens tid. Det var under ett sådant besök hon hade funnit för gott att göra Gösta Berling till sin sons informator. Hon brukade trivas väl däruppe. Aldrig hade glädjen ett härligare rike. Där funnos sång och spel, äventyrsälskande män och sköna, glada kvinnor. Där fattades henne inte gästabud och baler, inte båtfärder över månbelysta sjöar, inte slädfärder genom dunkla skogar, inte heller hjärtskakande händelser och kärlekens sorg och smärta.

Men sedan hennes dotter dog, hade hon upphört att besöka Borg. Hon hade inte sett det på fem år. Nu kom hon för att se hur hennes svärdotter uthärdade livet uppe bland granskog, björnar och drivor. Hon höll det för en plikt att fara och se efter om inte den dumma Henrik hade pinat ihjäl henne med sin tråkighet. Nu skulle hon vara hemfridens blida ängel. Solskenet och lyckan lågo nedpackade i hennes fyrtio läderkappsäckar, lustighet hette hennes kammartärna, skämt hennes kusk, lek hennes sällskapsdam.

Och då hon sprang uppför trappan, möttes hon av öppna armar. Hennes gamla rum i nedre våningen väntade henne. Hennes betjänt, hennes

279