var till hands, och hon medförde fröjd till alla sällskap, där hon visade sig med sitt lilla vackra ansikte och sitt svallande levnadsmod.
Hon beställde täcken av fru Moreus och berömde flickorna. Hon såg sig om i roskvarteret och berättade om sina äventyr på resan. Hon hade alltid äventyr, hon. Och till sist vågade hon sig uppför vindstrappan, som var fruktansvärt brant och smal, och uppsökte mamsell Marie på hennes gavelrum.
Där lät hon de svarta ögonen blixtra ned över den ensamma lilla människan, och den melodiska rösten smeka hennes öra.
Hon köpte gardiner av henne. Hon kunde inte leva däruppe på Borg utan att ha gardiner i fjällstickning för alla sina fönster, och på alla bord skulle hon ha någon av mamsell Maries dukar.
Hon lånade sedan hennes gitarr och sjöng för henne om glädje och kärlek. Och hon berättade historier för henne, så att mamsell Marie fann sig förflyttad mitt ut i den lustiga, brusande världen. Och grevinnans skratt var en sådan musik, att de frusna fåglarna i roskvarteret började sjunga, när de hörde det, och hennes ansikte, som knappast var vackert mer, ty hyn var härjad av smink och det låg drag av rå sinnlighet kring munnen, syntes mamsell Marie så vackert, att hon undrade hur den lilla spegeln kunde låta det försvinna, då
Då hon gick, kysste hon mamsell Marie och den en gång hade uppfångat det på sin blanka yta. bad henne komma upp till Borg.
