sällskapsdam och kammarjungfru, hennes fyrtio läderkappsäckar, hennes trettio hattaskar, hennes necessärer och schalar och pälsar, allt kom så småningom in i huset. Det var bråk och larm överallt. Det slogs i dörrarna och sprangs i trapporna. Det märktes nog, att grevinnan Märta var kommen.
Det var en vårafton, en riktigt vacker afton, fastän man ännu inte hade hunnit längre än till april och isen inte hade brutit upp. Mamsell Marie hade öppnat sitt fönster. Hon satt uppe i sitt rum, knäppte på gitarren och sjöng.
Han var så upptagen av gitarren och minnena, att hon inte märkte hur en vagn kom körande vägen fram och stannade vid stugan. I vagnen satt grevinnan Märta, och hon hade sin glädje av att se på mamsell Marie, som satt i fönstret med gitarren om halsen och, med ögonen vända mot himmelen, sjöng gamla, nötta kärlekskväden.
Till sist steg grevinnan ur vagnen och gick in i stugan, där de snälla flickorna sutto kring täckbågen. Hon var aldrig högdragen: revolutionens vind hade susat fram över henne och blåst in frisk luft i hennes lungor.
Hon rådde inte för, att hon var grevinna, brukade hon säga; men hon ville i alla fall leva det liv, som behagade henne. Hon hade lika roligt på bondbröllop som på hovbaler. Hon spelade komedier för sina pigor, då ingen annan åskådare
280
