världar att darra, nu måste vara glad över att ingen kände hans en gång fruktade namn.
Han hade givit kronprinsen sitt hedersord på att inte lämna Värmland och att inte onödigtvis omnämna vem han var. Och så sändes han till Ekeby med en handskrivelse till majoren från kronprinsen, som rekommenderade honom till det bästa. Då öppnade kavaljersflygeln sina dörrar för honom.
Till en början undrade man mycket vem den ryktbare var, som gömde sig under hans antagna namn. Men så småningom blev han förvandlad till kavaljer och värmlänning. Var man kallade honom kusin Kristoffer utan att rätt veta hur han hade fått just den benämningen.
Men det är inte gott för en rovfågel att leva i bur. Man kan förstå, att han är van vid annat än att hoppa från pinne till pinne och taga mat ur sin vårdares hand. Slaktningens och dödsfarans eggelser ha fordom satt hans pulsar i brand. Honom äcklar den dåsiga freden.
Väl är det sant, att inte heller de andra kavaljererna voro idel tamfåglar, men hos ingen av dem brände blodet så hett som hos kusin Kristoffer. En björnjakt var det enda, som förmådde liva hans slappnade livslust, en björnjakt eller en kvinna, en enda kvinna.
Han hade levat upp, då han för tio år sedan för första gången såg grevinnan Märta, som redan då var änka. En kvinna, växlande som kriget, eggande som faran, en sprittande, överdådig varelse. Han älskade henne.
286
