Hoppa till innehållet

Sida:Gösta Berlings saga 1919.djvu/325

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Och nu satt han där och blev gammal och grå, utan att han kunde begära henne till sin hustru. Nu hade han inte sett henne på fem år. Han vissnade och dog småningom, såsom fångna örnar bruka. För varje år blev han mera torr och frusen. Han måste krypa bättre in i pälsen och närmare brasan.

Så sitter han där då, förfrusen, ruggig och grå, morgonen av den dag, på vars afton påsksmällarna skola avskjutas och påskkäringen brännas. Kavaljererna äro alla ute, men han sitter inne i spiselvrån.

O, kusin Kristoffer, kusin Kristoffer, vet du det inte?

Leende har han kommit, den lockande våren.

Upp spritter naturen ur dåsig sömn, och i den blåa skyn tumla fjärilvingade andar i yster lek. Tätt som rosorna på den vilda busken glittra deras anleten uppe bland skyarna.

Jorden, den stora modern, börjar leva. Yr som ett barn stiger hon upp ur badet i vårfloden, ur duschen i vårregnet. Sten och mylla glittra av lust. »In i livets kretsgång!» jublar minsta grand. »Vi skola färdas som vingar i klar luft. Vi skola skimra i unga flickors rodnande kinder.»

Vårens lustiga andar simma med luft och vatten in i kropparna, spritta som ålar i blodet, sätta hjärtat i svängning. Det är samma ljud överallt. Vid hjärtan och blommor, vid allt, som kan svänga och dallra, haka de fjärilvingade sig

287