fast och ringa ut det som med tusen stormklockor: »Lust och glädje, lust och glädje! Kommen är han, den leende vår.»
Men kusin Kristoffer sitter stilla och förstår intet. Han lutar huvudet mot de stelnade fingrarna och drömmer om kulregn och om ära, vuxen på krigets fält. För sin inre syn framtrollar han lagrar och rosor, som inte behöva vårens veka fägring för att blomstra.
Det är dock synd om honom, den ensamma gamla inkräktaren, som sitter däruppe i kavaljersflygeln, utan folk, utan land, han, som aldrig hör ett ljud av hemlandets språk, han, som skall ha en namnlös grav på Bro kyrkogård. Rår han för, att han är en örn och född att förfölja och döda?
O, kusin Kristoffer, länge nog satt du drömmande i kavaljersflygeln. Upp och drick livets sprudlande vin i de höga slotten! Vet det, kusin Kristoffer, att ett brev är kommet till majoren denna dag, ett kungligt brev, försett med Svea rikes sigill! Det är ställt till majoren, men innehållet rör dig. Underbart är det att se dig, då du läser brevet, gamla rovfågel. Ögat får glans och huvudet lyftes. Du ser burens dörr öppen och fria rymden upplåten för dina längtande vingar.
Kusin Kristoffer gräver djupt ned på bottnen av sin klädkista. Så drar han fram den med ängslan förvarade guldsmidda uniformen och ikläder
288
