ohörd. Låt mig berätta allt för dig, och du skall se, att jag endast har handlat så, som du har lärt mig.»
Greven nickade ett stumt bifall, och grevinnan Elisabet berättade nu huru hon hade kommit att driva Gösta Berling in på de onda vägarna. Hon talade om allt, som hade tilldragit sig i det lilla blå kabinettet, och huru hon hade känt sig driven av sitt samvete att gå och rädda den, som hon hade förorättat. »Jag hade ju ingen rätt att döma honom,» sade hon, »och min man har själv lärt mig, att intet offer är för stort, då man vill gottgöra en oförrätt. Inte sant, Henrik?»
Greven vände sig till sin mor.
»Vad säger min mor om detta?» frågade han. Hans lilla kropp var nu alldeles stel av värdighet, och hans höga, smala panna låg i majestätiska veck.
»Jag,» svarade grevinnan, »jag säger, att Anna Stjärnhök är en klok flicka, och att hon nog visste vad hon gjorde, då hon berättade denna historia för Elisabet.»
»Min mor behagar missförstå mig,» sade greven. »Jag frågar vad min mor tänker om denna berättelsen. Har grevinnan Märta Dohna försökt övertala sin dotter, min syster, att gifta sig med en avsatt präst?»
Grevinnan Märta teg ett ögonblick. Ack, den Henrik, så dum, så dum! Nu jagade han ju på orätt spår. Hennes jakthund förföljde ju jägaren själv och lät haren springa. Men om Märta Dohna var svarslös för ett ögonblick, så var det inte heller längre.
