»Kära vän!» sade hon med en axelryckning. »Det finns ett skäl för att låta alla dessa gamla historier om den olyckliga mannen vila, samma skäl, som gör, att jag nu ber dig undertrycka all offentlig skandal. Det är nämligen högst troligt, att han har omkommit i natt.»
Hon talade i en blid, beklagande ton, men det fanns inte ett sanningens ord i det hon sade.
»Elisabet har sovit länge i dag och har därför inte hört, att folk redan har blivit utsänt runtom sjön för att fråga efter herr Berling. Han har inte återvänt till Ekeby, och man fruktar, att han har drunknat. Isen bröt upp i morse. Se, stormen har splittrat den i tusen stycken.»
Grevinnan Elisabet såg ut. Sjön gick nästan ren.
Då ömkade hon sig över sig själv. Hon hade velat undkomma Guds rättvisa. Hon hade ljugit och hycklat. Hon hade kastat oskuldens vita mantel över sig.
Den förtvivlade kastade sig ned på knä för sin man, och bekännelsen störtade fram över hennes läppar.
»Döm mig, förkasta mig! Jag har älskat honom. Tvivla inte på att jag har älskat honom! Jag sliter mitt hår, jag river mina kläder av sorg. Jag bryr mig inte om något nu, då han är död. Jag bryr mig inte om att skydda mig. Du skall få veta hela sanningen. Mitt hjärtas kärlek har jag tagit ifrån min man och skänkt en främling. O, jag förkastade, jag är en av dem, som otillåten kärlek har lockat!»
316
