Du unga, förtvivlade, ligg där vid dina domares fötter, och säg dem allt! Välkommet, martyrskap! Välkommen, nesa, välkommen! O, hur skall du kunna tvinga himmelens blixtar att ljunga ned över ditt unga huvud!
Säg din make hur du förfärades, då lidelsen kom över dig, väldig och oemotståndlig, hur du ryste över ditt hjärtas uselhet! Hellre hade du mött kyrkogårdens spöken än dämonerna i din egen själ.
Säg dem hur du, förvisad från Guds ansikte, har känt dig ovärdig att trampa jordens yta! I bön och tårar har du kämpat. »O Gud, rädda mig! O Guds son, dämoners utdrivare, rädda mig!» har du bedit.
Säg dem hur du har ansett bäst att dölja allt! Ingen skulle få lära känna din uselhet. Du trodde, att det var Gud behagligt att handla så. Du trodde ock, att du gick Guds vägar, då du ville rädda den man, som du älskade. Han visste ingenting om din kärlek. Han skulle inte förtappas för din skull. Visste du vad som var rätt? Visste du vad som var orätt? Gud allena visste det, och han hade dömt dig. Han hade slagit ditt hjärtas avgud. Han hade lett dig in på den stora, helande botgöringens väg.
Säg dem, att du vet, att frälsning inte finns i fördöljandet! Dämonerna älska mörkret. Må dina domares händer knyta sig om gisslet! Straffet skall falla som lisande balsam på syndens sår. Ditt hjärta längtar efter lidandet.
