häxa. Men de förstå inte saken. Inte veta de hur själen längtar efter renhet, inte hur botgöraren av sitt hjärta tvingas att utsätta sig för vägens stenar och solens brand.
Stundom tvingar grevinnan Märta henne att i långa dagar sitta stilla vid bågen, och då berättar hon för henne ändlösa historier om Gösta Berling, denna präst och äventyrare. Räcker inte hennes minne till, så diktar hon, lagar blott så, att hans namn hela dagarna skall ljuda i den unga kvinnans öra. Det är detta hon fruktar mest. Under sådana dagar ser hon, att hennes botgöring aldrig skall ha ett slut. Hennes kärlek vill inte dö. Hon tror, att hon själv skall dö förr än den. Hennes kroppskrafter börja svika henne. Hon är ofta mycket sjuk.
»Men var dröjer din hjälte?» frågar grevinnan hånfullt. »Dag efter dag har jag väntat honom i spetsen för kavaljererna. Varför stormar han inte Borg, uppsätter dig på tronen och kastar mig och din man bundna i tornet? Är du redan glömd?»
Hon skulle nästan vilja försvara honom och tala om, att hon själv har förbjudit honom att ge henne någon hjälp. Men nej, tiga är bäst, tiga och lida.
Dag för dag täres hon allt mer av överretningens eld. Hon går i ständig feber och är så matt, att hon knappt kan hålla sig uppe. Hon vill blott dö. Livets starka krafter äro kuvade. Kärleken och glädjen våga inte röra sig. Hon hyser inte mer någon fruktan för lidandet.
322
