Sida:Gösta Berlings saga 1919.djvu/367

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Det är, som om hennes man inte mer skulle veta, att hon finns till. Han sitter instängd på sitt rum nästan hela dagen och studerar svårlästa handskrifter och uppsatser i gammalt, suddigt tryck.

Han läser adelsbrev på pergament, vid vilka Svea rikes sigill hänger, stort och väldigt, format i rött vax och förvarat i en svarvad trädosa. Han beskådar gamla sköldmärken med liljor i vitt fält och gripar i blått. Sådant förstår han, och sådant tolkar han med lätthet. Och han läser om och om igen gamla griftetal och personalier över de ädla grevar Dohna, vari deras bedrifter jämföras med Israels hjältars och Hellas gudars.

Se, dessa gamla ting ha alltid gjort honom glädje. Men sin unga hustru bryr han sig inte om att tänka på vidare.

Grevinnan Märta har sagt ett ord, som har dödat all kärlek inom honom: »hon tog dig för pengarnas skull.» Sådant tål väl ingen man att höra. Det släcker all kärlek. Nu var det honom likgiltigt hur det gick den unga kvinnan. Om hans mor återförde henne på pliktens väg, var det gott. Greve Henrik hyste mycken beundran för sin mor.

Detta elände fortgick i en månads tid. Dock var ju inte tiden så stormig och upprörd, som det kan låta, då händelserna trängas samman på några skrivna sidor. Grevinnan Elisabet lär alltid ha varit lugn till det yttre. Hon hade bara den enda gängen, då hon fick höra, att Gösta Berling skulle vara död, blivit överväldigad av sinnesrörelse. Men så stor var hennes ängslan över att hon inte hade

323