kunnat bevara sin kärlek till sin man, att hon troligen hade låtit grevinnan Märta pina sig till döds, om inte en kväll hennes gamla hushållerska hade talat med henne.
»Grevinnan skall tala med greven,» sade denna. »Herre Gud, grevinnan är ett sådant barn. Grevinnan vet kanske inte ens själv vad hon har att vänta, men jag ser nog hur det är fatt.»
Men det var ju just detta, som hon inte kunde säga sin man, medan han gick och närde en så svart misstanke mot henne.
Den natten klädde hon sig tyst och gick ut. Hon bar en vanlig bondpigas dräkt och hade ett knyte i handen. Hon ämnade rymma från sitt hem och aldrig vända tillbaka.
Hon gick inte för att undslippa plågor och lidanden. Men nu trodde hon, att Gud hade givit henne ett tecken, att hon hade lov att gå, att hon måste bevara sin kropps hälsa och krafter.
Hon drog inte västerut över sjön, ty där bodde den, som hon hade mycket kär. Inte heller gick hon norrut, ty där bodde många av hennes vänner, och inte mot söder, ty långt, långt söderut fanns hennes faders hem, och hon ville inte komma det ett steg närmare. Men österut gick hon, ty där visste hon sig inte ha hem, inte älskad vän, inte känd människa, inte hjälp eller tröst.
Hon gick inte med lätta steg, ty hon trodde sig inte försonad med Gud. Men dock var hon glad, att hon hädanefter skulle få bära bördan av sin synd bland främlingar. Deras liknöjda blickar skulle
324
