gula kaleschen avlägsna sig, kände igen kavaljererna. Hon rusade upp. Det var, som om hon ville fly på nytt, men hon blev hejdad av den närmast stående, och så sjönk hon med ett sakta kvidande åter ned på lasten.
Och kavaljererna vågade inte tala till henne eller göra henne frågor. Hon såg ut, som om hon hade stått på vansinnets tröskel.
De sorglösas hjässor började sannerligen tyngas av ansvar. Detta järn var, redan det, en tung börda för ovana skuldror, och nu skulle de till på köpet vaka över en ung, ädelboren dam, som hade rymt från sin man.
Då de hade mött denna unga kvinna under vinterns fester, hade en och annan av dem kommit att tänka på en liten syster, som han fordom hade älskat. Då han hade lekt och brottats med denna syster, hade han måst ta varligt i henne, och då han hade pratat med henne, hade han fått lära sig att ge akt på sig och inte tala fula ord. Om en främmande pojke hade jagat henne för vilt i leken eller sjungit fula visor för henne, då hade han kastat sig över denne med gränslös förbittring och nära nog bultat livet ur honom, ty hans unga syster skulle aldrig höra något ont eller lida någon sorg eller någonsin mötas av ondska och hat.
Grevinnan Elisabet hade varit allas deras glada syster. Då hon hade lagt sina små händer i deras hårda nävar, hade det just varit, som om hon hade sagt: »Känn så bräcklig jag är! Men du är min stora bror, du skall beskydda mig både mot andra och
