mot dig själv.» Och de hade varit höviska riddersmän, så länge de hade sett henne.
Nu sågo kavaljererna henne med förfäran och kände inte rätt igen henne. Hon var härjad och avmagrad, halsen var utan rundning, ansiktet genomskinligt. Hon hade väl slagit sig under nattens vandring, ty ur ett litet sår vid tinningen kom då och då en bloddroppe framsipprande, och det krusiga, ljusa håret, som hängde ned i pannan, hade blivit klibbigt av blodet. Hennes klänning var smutsig efter den långa vandringen på av dagg fuktiga vägar, och hennes skor voro illa tilltygade. Kavaljererna förnummo en hemsk känsla av att detta var en främmande. Den grevinna Elisabet de hade känt hade inte haft sådana vilda, glödande ögon. Deras stackars syster hade nära nog blivit jagad till vansinne. Det var, som om en från andra rymder nedstigen själ kämpade med den rätta själen om herraväldet i denna utpinade kropp.
Men de behöva inte oroa sig för vad de skola göra med henne. Hos henne vakna de gamla tankarna. Där är frestelsen åter över henne. Gud vill åter pröva henne. Se, hon står bland vänner! Ämnar hon lämna botgörarens väg?
Hon reste sig och ropade, att hon måste bort.
Kavaljererna försökte lugna henne. De sade henne, att hon kunde vara trygg. De skulle skydda henne mot all förföljelse.
Hon bad endast att få stiga ned i den lilla båten, som följde pråmen, och ro i land för att ensam fortsätta sin vandring.
336
