bort bland främlingar. Hon visste väl knappast, att det var just den man hon älskade, som hon nu lämnade.
Så lät han henne gå och rodde åter ut till kavaljererna. Då han kom upp på pråmen, skalv han av trötthet och syntes utmattad och maktlös. Han hade gjort sitt livs tyngsta arbete, syntes det honom.
Ännu några dagar höll han modet uppe, till dess att Ekeby ära var räddad. Han förde järnet till vågen på Kanikenäset, sedan var det för lång tid förbi med hans krafter och hans levnadsmod.
Kavaljererna märkte ingen förändring hos honom, så länge de voro ombord. Han spände varje nerv för att hålla munterheten och sorglösheten vid makt, ty det var genom munterhet och sorglöshet Ekeby ära skulle räddas. Hur skulle vågspelet kunna lyckas för dem, om de försökte det med bekymrade ansikten och modfällda hjärtan?
Om det nu är sant, som ryktet förmäler, att kavaljererna den gången hade mer sand än järn på pråmarna, om det är sant, att de oupphörligen buro upp och ned samma stänger till vågen vid Kanikenäset, tills de många hundra skeppunden voro uppvägda, om det är sant, att allt detta kunde gå för sig, därför att vågmästaren och hans folk blevo så väl trakterade ur de från Ekeby medförda matsäckskorgarna och kantinerna, så kan man veta, att de måste vara muntra på järnpråmarna.
Vem kan veta detta nu? Men om så hade varit, så är det visst, att Gösta Berling inte kunde ha tid
