vinnan var i full förtvivlan, och hennes ord hade förtvivlans skärande tonfall. Hon hade kastat sig på knä mittibland kavaljererna och bad dem att få gå.
»Gud har inte ännu förlåtit mig,» ropade hon. Låt mig gå!»
Gösta såg, att ingen av de andra förmådde lyda henne, och förstod, att han måste göra det. Han, som älskade henne, måste göra det.
Han erfor en svårighet vid att gå, som om varje lem i hans kropp gjorde motstånd mot hans vilja, men han släpade sig fram till henne och sade, att han ville föra henne i land.
Hon steg genast upp. Han lyfte henne ned i båten och rodde henne till den östra stranden. Han lade till vid en smal gångstig och hjälpte henne ur båten.
»Vad skall det nu bli av er, grevinna?» sade han.
Hon lyfte allvarligt fingret och pekade mot himlen.
»Då ni kommer i nöd, grevinna …»
Han kunde inte tala, rösten svek honom, men hon förstod honom och svarade:
»Jag skall sända bud på er, då jag behöver er.»
»Jag skulle ha velat skydda er mot allt ont,» sade han.
Hon räckte honom sin hand till farväl, och han förmådde inte säga något mer. Hennes hand låg kall och slapp i hans.
Grevinnan var inte medveten om något annat än dessa inre röster, som nödgade henne att gå
338
