kol ur grå aska? När satt hon som ung tös på sätertunet och besvarade med lurlåt vallgossens kärleksvisor? Flera hundra år har hon levat. De äldsta minnas inte den tid, då hon inte vandrade genom landet. Deras fäder ha sett henne gammal, då de voro unga. Inte heller är hon ännu död. Jag, som skriver, har själv sett henne.
Mäktig är hon. Hon, trollkunniga finnars dotter, böjer sig inte för någon. Hennes breda fötter sätta inga försagda spår på landsvägarnas grus. Hagel kan hon mana fram, blixt kan hon styra. Hon kan föra hjordar vilse och sända varg på fåren. Föga gott kan hon verka, men mycket ont. Bäst att stå väl med henne. Tiggde hon än enda geten och en hel mark ull, så ge henne! Eljest stupar hästen, eljest brinner stugan, eljest fördärvas kon, eljest dör barnet, eljest går nidsk matmoder från vettet.
Välkommen gäst är hon aldrig. Bäst dock att möta henne med leende mun. Vem vet för vems räkning den ofärdbringande genomströvar dalen? Hon kommer inte bara i det ärendet att fylla tiggarpåsen. Ont varsel följer henne: härmask visar sig, räv och uv tjuta ohyggligt i skymningen, röd och svart elma, som sprutar etter, kryper fram ur skogen ända till dörrtröskeln.
Stolt är hon. I hennes huvud gömmes fädrens mäktiga visdom. Sådant ger sinnet lyftning. Dyrbara runor stå ristade i hennes stav. För allt dalens guld vill hon inte sälja den. Trollsång kan hon sjunga, sejd kan hon koka, örtkunnig är hon, troll-
